Johannas Vardag

Jahopp lite sorgsen känner jag mig efter gårdagskvällen, men det är ju bara att kämpa på.

Denna veckan har jag sjukt äckligt mycket att göra med essän som ska skickas in nästa måndag, blir tufft, svårt och frustrerande känner jag på mig. Men man måste ju försöka annars kommer man ju definitivt inte att klara det liksom.

Livet är fullt av hinder som måste överstigas, emellanåt kan det komma en liten belöning som en trevlig kväll med vänner, god mat och speciellt belöningar genom att två små håriga töser visar sin kärlek till mig genom lite gos och kel, eller helt enkelt bara får mig att skratta, de är bra på det mina flickor. Utan dem vore livet inte mycket att ha för mig, dagar då jag känner mig nere och uppgiven och helst av allt vill ligga kvar under täcket finns dom här, får mig att gå ut och motionera, ger mig lite livsglädje tillbaka. Utan mina flickor vet jag inte vad jag skulle ta mig till, tror jag skulle ha svårt att motivera mig till att ta tag i dagar som denna utan dom, men när lille chillen lite kärleksfullt buffar en i ansiktet och trampar lite i håret är det helt enkelt bara att kliva upp och starta dagen, gå promenad, fixa frukost. Och sen brukar man vakna till och känna att det är bäst att kämpa på, om inte för min egen skull så för deras. Hur skulle jag kunna försörja dem utan lön eller csn, nej det funkar inte, jag bara måste fixa mitt liv, dag för dag, vecka för vecka för  mina älsklingars skull.